Vad gör jag med mitt liv?

Som rubriken lyder; vad sysslar jag med egentligen? På fredag är det två månader sedan jag flyttade från min sambo till en egen lägenhet. Två månader... på sätt och vis så känns det som att det gått betydligt längre tid än så, det känns så självklart att jag ska bo där jag bor osv. Å andra sidan känns det som att det precis hände, jag har inte hunnit ikapp i tankarna än. Den första tiden var jag helt övertygad om att det var helt rätt beslut att ta, det kändes så rätt att det var slut, så rätt att jag flyttade och jag tänkte bara "varför väntade jag så länge?".

Den senaste månaden har tankarna kommit, tankarna som ifrågasätter vad jag gjort, varför det skulle bli som det blev och om det ändå inte ska vara han och jag. Vi umgås mycket, alldeles för mycket för att man ska kunna få distans. Men det är allt som oftast på mitt initiativ, jag vill inte släppa taget. Jag vill inte vara själv och jag tycker väldigt mycket om att umgås med honom, så vi umgås. För även han vill ju det, han vill att det ska bli vi igen. Det får mig att känna mig så otroligt elak, det känns som att jag utnyttjar honom för att jag själv ska trivas med tillvaron.

Jag saknar honom, jag saknar vårt gemensamma liv och jag saknar tvåsamheten. För vem vill egentligen vara själv? Men jag vet ärligt talat inte om det är HONOM jag saknar eller om det är just det att vara två och att vi fungerar så bra tillsammans. Att jag tvekar och funderar är enligt vissa ett klart tecken på att det inte ska vara han och jag...men jag vet inte, i vanlig ordning så vet jag varken ut eller in. Jag måste ju veta, det kan ingen annan göra åt mig, så jag går konstant runt och funderar, vilket gör att jag inte kan slappna av, vilket i sin tur leder till att jag känner mig som en levande död... Jag vill umgås med honom, jag vill leva med honom, jag vill hitta på saker med honom och jag vet att jag definitivt vill ha honom i mitt liv. Älskar jag honom? Ja, men är det på rätt sätt, det vet jag inte.

När jag tittar på resor så tänker jag att det är honom jag vill åka med. När jag ska sova är det honom jag vill hålla om. Samtidigt är det så mycket som jag vet att jag inte orkar med, han ska alltid dra diskussioner så oerhört långt och i mitt tycke påpeka saker i tid och otid, istället för att låta saker vara. När det gäller att göra saker så är han otroligt pragmatisk, men när det kommer till att prata osv så ska han väldigt ofta ha sista ordet... Det kan jag leva med, absolut, men den sociala färdigheten behöver slipas på.

Vad värre är denna pragmatiska inställningen till livet, det känns som att när det kommer till saker som faktiskt är viktiga, stora saker i livet, så har han inga egna åsikter, han flyter mest med. Det stör mig så oerhört. Dels för att det ger intrycket av att han egentligen inte bryr sig så mycket om något alls. Han kan bo lite var som helst, hur många barn har ingen större betydelse, han brinner inte för något och har på det stora hela inga egentliga intressen. Varför det är på det viset har jag ingen aning om... Men jag behöver veta att det inte bara är jag som utformar tillvaron, att det inte bara är jag som styr och ställer. Hans vänner brukar skämtsamt (?) säga att jag styr och ställer om allt, och jag tar åt mig...något oerhört, men samtidigt så vet jag att anledningen till att jag styr är för att det behövs. Men jag vill inte hela tiden, jag vill inte vara en förälder till min pojkvän, det ska inte behövas.

 En särskild sak som har varit ett ämne vi disukterat i alla våra tre år tillsammans är frågan om hans jobb. Han jobbar skift på rullande schema, det har fungerat hjälpligt, men jag har påtalat ett flertal gånger att jag tycker att det är jobbigt. Till saken hör då att han arbetar med ett yrke som inte alls motsvarar hans kvalifikationer, han är oerhört duktig inom sitt område, visst det är ett bra tag sedan han läste utbildningen, men han har inte skrivit sitt examensarbete, så en någorlunda färska examen kan han få och det går att läsa kurser för att fräscha upp kunskapen. Men han tror inte på sig själv! Han flyter med på jobbet, samma ställe som han arbetade extra på när han pluggade, samma ställe som hans pappa arbetade på, vilket för övrigt är hur han började arbeta där... Var är drivet? Var är viljan att göra något roligt, något man trivs med och något som utvecklar en själv? Jag har så otroligt många gånger försökt diskutera det här. Han vill ta ut sin examen, men det har blivit ett så stort projekt... Om man inte klarar av att reda ut det projektet, hur skulle det fungera med ett hus som måste renoveras och ännu längre fram, barn? Självklart behöver man inte arbeta med det man utbildat sig till, men det är själva anledningen till att han är kvar som jag inte kan acceptera.

Dessutom vet han om att det inte skulle fungera att arbeta de tiderna om det skulle komma in barn i tillvaron... När vi pratade om att göra slut i höstas så sa han att han skulle försöka vinna mig tillbaka, att han skulle bättra sig på att visa att det är mig han vill ha...vad har hänt på den fronten? Inget. Det är inte så konstigt att det känns som att han varit med mig mest för att ha någon. känslan förstärks ytterligare av att det är jag som reagerat mest och hårdast på att förhållandet är över, trots att det är jag som avslutade den...

Än en gång infinner sig känslan av att det inte spelar så stor roll, att han mest flyter med och finner sig i hur hans liv formas. Han är en så otroligt snäll person, smart, allmänbildad och trevlig. Men det räcker inte.

Trots allt detta så kan jag inte släppa honom helt...