En tur med bergochdalbanan?

Nästan en vecka sedan sist, uppdateringsfrekvensen närmar sig sakta men säkert en nivå som känns mer normal. Sedan sist har jag bla hunnit med en dag fylld med möten på nya jobbet, detta ägde rum igår och jag hann med inte mindre än fem möten, ett av dessa med en av mina kusiner som är tillförordnad miljöchef. Jag har inte träffat henne på flera år, så det var riktigt trevligt att se henne och prata lite strunt (och jobb). Träffade även på två bekanta ansikten från min tid på MdH samt en gammal klasskamrat från Gymnasietiden. Nu känner jag ju inte hela företaget (än), men även de övriga personerna jag träffat och pratat med var riktigt trevliga, stämningen verkar vara väldigt bra och lagom skämtsam. Jag  tror att jag kommer trivas väldigt bra med människorna där och med arbetet i stort! Att de dessutom har bra förmåner, bland annat har vi tillgång till gym och jacuzzi, gör ju inte saken sämre...

Men, jag har ju även ett privatliv! För att göra en lång historia något kortare så kan jag helt enkelt konstatera att Henrik bestämt sig för att satsa på oss och att F helt enkelt måste acceptera det som de ska fortsätta vara vänner. Jag hoppas verkligen att F kommer tänka om och inse att ingen blir lyckligare av att även jag och Henrik ska må dåligt. Om/när det sker återstår dock att se. Jag är så galet glad över att han tagit det beslutet och så lättad över att inte behöva oroa mig över att han ska ångra sig! Självklart är situationen fortfarande jobbig, men nu kan vi fokusera på att stötta varandra på ett annat sätt, vilket underlättar något enormt.
Jag för min del har, efter några dagar, fått svar på det meddelande jag skickade till F, där jag undrade hur det var med honom och där jag skrev att jag är ledsen över att jag sårat honom och bad honom höra av sig. Svaret jag nu fick gick i princip ut på att jag har gått emellan två vänner, något jag sagt att jag aldrig skulle göra. Att jag måste hata honom eftersom jag gjort som jag gjort och att jag minsann inte ska tro att mr H tar så lätt på det som han säger att han gör. Han ifrågasätter även hur jag kan göra så mot mr H, någon som jag älskat och planerat en framtid med, och någon som aldrig gjort annat än att älska och ta hand om mig. Som slutkläm lade han till att det jag gjort är i samma klass som det idioten gjorde mot mig och att jag inte ska höra av mig om jag inte går tillbaka till att vara den gamla Lotta som bryr sig om andra... Det är just slutklämmen som upprör, han liknar mig vid den person som behandlat mig värst, den enda personen som jag ärligt kan säga att jag hatar och som jag aldrig någonsin vill se igen, av anledningen att jag inte vill veta vad jag då skulle göra mot honom. Nu vet inte F vad han gjort och varför jag kallar honom för idioten, det tänker jag heller inte skriva här.
Jag ställer mig även väldigt frågande till sista delen. Ja, jag prioriterar mig själv, det betyder inte att jag inte bryr mig, för det gör jag. Jag mår dåligt över att folk, i det här fallet F, mår dåligt över mitt agerande, men alternativet är att jag ska må dåligt, lika dåligt som jag mått under våren och som stundvis dragit ner mig totalt. Det är inte värt det. Och helt ärligt, vem skulle bli lycklig över att jag och Henrik delar på oss och mår dåligt på varsitt håll istället för att må bra tillsammans? Bara för att man inte sätter sig själv längst ner på prioritetslistan betyder det inte att man inte bryr sig om andra. Jag har spenderat största delen av mitt liv med att vända ut och in på mig själv för att göra folk nöjda. Det räcker, jag kommer alltid bry mig om andra, särskilt mina vänner och min familj, men det räknas tydligen inte.

Redan dags igen?

Så här tätt har det väl aldrig varit mellan inläggen här, men det blir lite ojämn frekvens när behovet av att skriva av sig är det som styr. Sitter nu med dagens första kopp kaffe, något som hade varit skrattretande för bara några månader sedan, men tydligen så åkte även jag dit till sist. Det är ju dock inte mitt kaffedrickande jag känner ett behov av att skriva om...

...utan, inte helt oväntat kanske, det som hänt de senaste dagarna och allt runt det. Jag har alltid sett mig själv som en person som är bra på att trösta, bra på att lyssna och bra på att bara finnas där. Jag inser nu att jag nog inte är fullt så fantastisk på de punkterna, iaf inte då ledsamheten och sorgen inte tar uttryck på det sätt jag är van vid. Jag vill så gärna finnas där för Henrik, jag vill att han ska kunna komma till mig när han mår dåligt och jag vill att han ska känna sig trygg i att jag finns där för honom. I måndags kväll var vi båda deppiga, jag grät och han tröstade mig, totalt omvänt, men även jag reagerar ju på det som hänt, även om det kanske inte är helt ok att han ska vara den som tröstar, tyvärr så är jag en känslomänniska på både gott och ont. I går försökte jag istället vara som vanligt, tänkte att det kanske är skönt för honom att inte bara tänkte på det jobbiga, utan få en liten tillflykt till något som iaf är lite normalt. Dessvärre gick det lite långt, kaffe, vin och nervositeten i situationen gjorde att jag istället lät som en glappkäftad papegoja. Självklart toppade jag det hela med lite mer gråt frampå kvällskvisten, vilket resulterade i att Henrik, än en gång, fick trösta. Yey, way to go there Lotta....

Jag VET att bara för att jag tycker att man ska vara öppen och tillåta sig att vara ledsen och gråta så är det inte det som är rätt sätt för alla att hantera sorg. Det är mitt sätt, men inte på något vis allmängiltigt, dock så är det något jag måste pränta in lite bättre... Jag måste helt enkelt acceptera att Henrik inte är som jag på den punkten och att jag inte kan pracka på honom en massa kramar och närhet som han inte vill ha och som antagligen bara gör det hela värre. För, let's face it, vore det inte för mig så skulle den här situationen inte ha uppstått. Det är väl egentligen ytterligare en faktor som gör det så otroligt mycket svårare för mig att hålla distansen fast jag vet att jag borde göra det. Jag har otroligt dåligt samvete för att allt blivit som det blivit, för att jag från första början inledde det här förhållandet och för att jag skulle få en massa känslor och för att jag propsade på att vi skulle berätta. Jag har mått så otroligt dåligt över att hålla det hemligt, men att se Henrik må som han gör och inte kunna hjälpa honom, det är om inte värre, så iaf nära inpå. Jag är totalt livrädd för att han ska klandra mig för det som hänt. Självklart har jag en hel del ansvar över det hela, men vi var trots allt båda överens om att situationen var ohållbar och att vi skulle berätta. Med det sagt så kan jag på sätt och vis ändå förstå om han gör just det. I mina ögon sett kan det här gå på två sätt; antingen så kommer vi ur det gemensamt och är starkare, just för att vi gått igenom det, eller så sätter det sig som en kil mellan oss och driver oss isär. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att det är det andra alternativet som kommer bli utgången. Jag hoppas även att jag kommer kunna vara det stöd som Henrik så väl behöver nu, och jag hoppas vid Gud att jag inte bränt mina broar genom att vara allt annat än det stöd han behövt än så länge.

Det har varit något av ett mantra i min familj genom åren att ingen ska behöva vara ensam när man är ledsen. De två senaste kvällarna har han valt mitt sällskap framför att vara själv, något som jag är oerhört glad över. Jag får på det viset lite närhet när vi sover och jag vet att han inte sitter ensam hemma och är ledsen, mindre nobelt är att jag på det viset också slipper oroa mig över att han sitter och blir alltför bitter på mig och det jag orsakat. Helt osjälvisk kan jag inte vara, hur gärna jag än skulle vilja, jag har hittat den person jag vill leva med och jag vill inte riskera att förlora honom, så enkelt är det. Det är helt klart inte det smartaste valet av partner, inte från någon av våra sidor, men jag älskar honom.

Nytt jobb och allmän ångest

Sist jag skrev här var för över ett år sedan och sedan dess är det mycket som har hänt. Vi kan börja med jobbfrågan; Projektet jag arbetade inom på KTH fick slut på pengar och inga ytterligare anslag beviljades, så därför fick jag gå efter att jag hade avlagt licentiatexamen, vilket jag gjorde sista november förra året. Anställningen varade tom den 11/1 i år (2013) och därefter blev jag alltså arbetssökande. För att slänga ut en liten krok, men även för att på något sätt berätta att jag insett att KTH var fel väg att gå, så mailade jag den professor på Örebro Universitet som jag var i kontakt med under 2010 och som erbjöd mig den doktorandtjänst som jag sedan tackade nej till. Responsen var förvånansvärt positiv; han berättade att de hade tänkt på mig och undrat hur det gått och han ville även att vi skulle boka in ett möte för att se om det fanns någon möjlighet för ett samarbete oss emellan. Sagt och gjort, ett möte blev till ett flertal möten och fler och fler personer och instanser blandades in. Summa summarum är att jag sedan 1/9 är projektanställd som forskare på Sakab utanför Kumla och just nu är processen i full gång för att jag ska bli inskriven som industridoktorand på Örebro Universitet. Jag fick alltså en andra chans på Universitetet och det ser ut som att jag kommer få min doktorsexamen trots allt. Det blir en krokig väg, och inte alls som jag hade tänkt från början, men jag är oerhört glad och lättad över att jag slipper KTH och framförallt att jag inte behöver samarbeta med min fd handledare, som jag inte alls kom överens med. Nuvarande handledare och övriga inblandade har jag fått en betydligt bättre kontakt med, så jag ser verkligen fram emot det kommande samarbetet. Jag skriver kommande eftersom jag ännu inte är antagen, men även eftersom jag just nu sitter hemifrån och arbetar. Anledningen är framförallt att det är mycket teori och research som ska göras i startskedet och det är då skönt att slippa köra 10 mil enkel resa för att göra det, dessutom har jag ännu inte fått något kontor på Universitetet.

Eftersom jag kommer från Örebrotrakterna och jag inte längre är tillsammans med mr H kan man tycka att det logiska vore att jag helt enkelt flyttar dit. Det vore det, om det inte vore det för faktum att jag träffat en person som jag tror, och hoppas, är den som jag kommer dela mitt liv med. För att komplicera till det hela (för varför göra det enkelt?) är denne någon en av mr H's vänner, och även han heter då Henrik. Vi har träffats ett tag, men jag berättade först i fredags för mr H att jag och Henrik är tillsammans, vilket han tog förvånansvärt bra, något jag självklart är oerhört glad och lättad över. Vad som däremot lägger ett stort moln över det hela är en av de andra kompisarna i gänget, F. Han och Henrik är bästa vänner sedan 30 år tillbaka och dessvärre hade han och jag en flirt i somras. Vi sågs i en månad ungefär och sedan kom jag fram till att det inte fungerade. Han blev självklart ledsen, men kom över det hela och har varit tydlig med att han inte har några känslor kvar för mig. Han har tom varit övertydlig med det, vilket gjort att jag inte litat helt på att det är så det ligger till, något som då bekräftades med råge igår, då vi berättade för F att vi tycker om varandra mer än som kompisar. Visst, det blev inte sagt på det bästa sättet, varken jag eller Henrik visste hur vi skulle säga det och då F sa "fram med det då", blev min respons att helt enkelt säga "jag är kär i din kompis", och så var karusellen igång. Han blev ledsen och otroligt sårad, något som man självklart får förstå. Han sa att jag var hans livs kärlek och att Henrik har slängt alla år av vänskap dem emellan i sjön iom att han visste hur han kände. Vilket han gjorde, till en viss del, att det var så mycket känslor visste dock ingen av oss. Kontentan är att F mår piss och är övertygad om att vi gör allt det här för att såra honom, att vi vill köra över honom och att Henrik borde kunnat tänka lite längre och valt någon annan om han nu var så f*tt-k*t. Dessvärre handlar det ju inte enbart om att vi är attraherade av varandra, känslorna går djupare än så. Fredrik drog därifrån, vi försökte få honom att stanna och prata, men det ville han inte (förståeligt), och efter några försök var vi tvungna att släppa iväg honom. Henrik mår piss eftersom han är livrädd för att han faktiskt har förlorat sin bäste vän, även om han självklart hoppas och lever på chansen att han kommer tänka om när han fått smälta det hela. Till saken hör att F har misstänkt det här en tid, och han trodde (enligt honom själv) att han skulle kunna ta det, men tydligen så var det jobbigare än han trodde att få det bekräftat. Jag mår självklart också dåligt över det hela, men självklart mår Henrik sämre, det är ju han som förlorat sin vän, även om det förhoppningsvis inte blir fullt så allvarligt i längden. Det är han som i slutänden får gå med tanken att han valt mig framför F och därför han som får våndas med tanken om han valde rätt. Det här är mina tolkningar av hans tankar, inget som han själv sagt, men varför skulle det vara på något annat sätt? Både han och jag har svårt att greppa magnituden av det hela, vilka konsekvenserna är/kommer bli. Jag börjar inse att om F inte tänker om har vi ett otroligt stort skuldberg att arbeta oss över, det är inte en liten sak att försöka gottgöra för 30 års förlorad vänskap. Jag älskar honom och jag försöker på alla sätt jag kan visa att jag finns där, utan att vara för klängig och på-ig. Det är trotts allt jag som är anledningen till att han mår som han gör, och jag förstår om det inte är det lättaste att ta emot tröst och närhet av mig just av den anledningen. Men jag är förvirrad, jag är livrädd; Han sluter sig totalt, igår satt han och stirrade rakt ut i luften i över en timme, jag frågade om han vill ha min närhet, men han vill bara ha lite, även det tror jag eg är mer än han ville öht. Jag vet inte hur jag ska agera när jag inte kan visa omsorg och omtanke på det sätt jag är van vid; genom närhet och genom att prata och lyssna. Jag accepterar att han inte fungerar som mig, jag är många gånger även tacksam för det, och jag vet att jag kommer lära mig hur han fungerar och hur jag bäst kan hjälpa honom när han mår dåligt. Men jag har inte lärt mig det än, det här är första gången jag sett honom må riktigt dåligt, och han säger själv att gårdagen var den värsta i hans liv.

Hur ska jag räcka till? Hur ska jag någonsin räcka till? Jag har sagt att jag kommer plocka upp bitarna, att vi har varandra genom det här och att han inte är ensam, men jag inser först nu att det är just det han är, oavsett hur mycket jag vill och försöker finnas där så måste jag ge honom utrymme, och han måste bearbeta det på sitt sätt.

Varför skulle det bli så här? Just nu känns det verkligen som att jag inte gör annat än förstör. Jag ångrar mig inte, jag är oerhört glad över att jag träffat honom, men varför i hela fridens namn skulle jag först vara på F?!?! Just nu försöker jag stålsätta mig för att inte skicka en massa meddelanden under dagen till Henrik där jag berättar att jag tycker om honom, att jag finns där osv. Det vet han redan och jag tror att han behöver lite distans... det känns som att jag har tvingat honom till beslutet att berätta, att det är jag som är orsaken till att han mår som han mår. Det var en totalt ohållbar situation den som var och det här var enda utvägen (om man inte räknar med alternativet att vi skulle sluta ses då...), men timingen är fruktansvärt dålig, men när är den å andra sidan bra för sådana här saker? F hade knappast blivit mindre sårad längre fram... Jag kan bara hoppas att deras vänskap i slutänden överlever det här.

Vad gör jag med mitt liv?

Som rubriken lyder; vad sysslar jag med egentligen? På fredag är det två månader sedan jag flyttade från min sambo till en egen lägenhet. Två månader... på sätt och vis så känns det som att det gått betydligt längre tid än så, det känns så självklart att jag ska bo där jag bor osv. Å andra sidan känns det som att det precis hände, jag har inte hunnit ikapp i tankarna än. Den första tiden var jag helt övertygad om att det var helt rätt beslut att ta, det kändes så rätt att det var slut, så rätt att jag flyttade och jag tänkte bara "varför väntade jag så länge?".

Den senaste månaden har tankarna kommit, tankarna som ifrågasätter vad jag gjort, varför det skulle bli som det blev och om det ändå inte ska vara han och jag. Vi umgås mycket, alldeles för mycket för att man ska kunna få distans. Men det är allt som oftast på mitt initiativ, jag vill inte släppa taget. Jag vill inte vara själv och jag tycker väldigt mycket om att umgås med honom, så vi umgås. För även han vill ju det, han vill att det ska bli vi igen. Det får mig att känna mig så otroligt elak, det känns som att jag utnyttjar honom för att jag själv ska trivas med tillvaron.

Jag saknar honom, jag saknar vårt gemensamma liv och jag saknar tvåsamheten. För vem vill egentligen vara själv? Men jag vet ärligt talat inte om det är HONOM jag saknar eller om det är just det att vara två och att vi fungerar så bra tillsammans. Att jag tvekar och funderar är enligt vissa ett klart tecken på att det inte ska vara han och jag...men jag vet inte, i vanlig ordning så vet jag varken ut eller in. Jag måste ju veta, det kan ingen annan göra åt mig, så jag går konstant runt och funderar, vilket gör att jag inte kan slappna av, vilket i sin tur leder till att jag känner mig som en levande död... Jag vill umgås med honom, jag vill leva med honom, jag vill hitta på saker med honom och jag vet att jag definitivt vill ha honom i mitt liv. Älskar jag honom? Ja, men är det på rätt sätt, det vet jag inte.

När jag tittar på resor så tänker jag att det är honom jag vill åka med. När jag ska sova är det honom jag vill hålla om. Samtidigt är det så mycket som jag vet att jag inte orkar med, han ska alltid dra diskussioner så oerhört långt och i mitt tycke påpeka saker i tid och otid, istället för att låta saker vara. När det gäller att göra saker så är han otroligt pragmatisk, men när det kommer till att prata osv så ska han väldigt ofta ha sista ordet... Det kan jag leva med, absolut, men den sociala färdigheten behöver slipas på.

Vad värre är denna pragmatiska inställningen till livet, det känns som att när det kommer till saker som faktiskt är viktiga, stora saker i livet, så har han inga egna åsikter, han flyter mest med. Det stör mig så oerhört. Dels för att det ger intrycket av att han egentligen inte bryr sig så mycket om något alls. Han kan bo lite var som helst, hur många barn har ingen större betydelse, han brinner inte för något och har på det stora hela inga egentliga intressen. Varför det är på det viset har jag ingen aning om... Men jag behöver veta att det inte bara är jag som utformar tillvaron, att det inte bara är jag som styr och ställer. Hans vänner brukar skämtsamt (?) säga att jag styr och ställer om allt, och jag tar åt mig...något oerhört, men samtidigt så vet jag att anledningen till att jag styr är för att det behövs. Men jag vill inte hela tiden, jag vill inte vara en förälder till min pojkvän, det ska inte behövas.

 En särskild sak som har varit ett ämne vi disukterat i alla våra tre år tillsammans är frågan om hans jobb. Han jobbar skift på rullande schema, det har fungerat hjälpligt, men jag har påtalat ett flertal gånger att jag tycker att det är jobbigt. Till saken hör då att han arbetar med ett yrke som inte alls motsvarar hans kvalifikationer, han är oerhört duktig inom sitt område, visst det är ett bra tag sedan han läste utbildningen, men han har inte skrivit sitt examensarbete, så en någorlunda färska examen kan han få och det går att läsa kurser för att fräscha upp kunskapen. Men han tror inte på sig själv! Han flyter med på jobbet, samma ställe som han arbetade extra på när han pluggade, samma ställe som hans pappa arbetade på, vilket för övrigt är hur han började arbeta där... Var är drivet? Var är viljan att göra något roligt, något man trivs med och något som utvecklar en själv? Jag har så otroligt många gånger försökt diskutera det här. Han vill ta ut sin examen, men det har blivit ett så stort projekt... Om man inte klarar av att reda ut det projektet, hur skulle det fungera med ett hus som måste renoveras och ännu längre fram, barn? Självklart behöver man inte arbeta med det man utbildat sig till, men det är själva anledningen till att han är kvar som jag inte kan acceptera.

Dessutom vet han om att det inte skulle fungera att arbeta de tiderna om det skulle komma in barn i tillvaron... När vi pratade om att göra slut i höstas så sa han att han skulle försöka vinna mig tillbaka, att han skulle bättra sig på att visa att det är mig han vill ha...vad har hänt på den fronten? Inget. Det är inte så konstigt att det känns som att han varit med mig mest för att ha någon. känslan förstärks ytterligare av att det är jag som reagerat mest och hårdast på att förhållandet är över, trots att det är jag som avslutade den...

Än en gång infinner sig känslan av att det inte spelar så stor roll, att han mest flyter med och finner sig i hur hans liv formas. Han är en så otroligt snäll person, smart, allmänbildad och trevlig. Men det räcker inte.

Trots allt detta så kan jag inte släppa honom helt...

Hjälp

Länge sen sist även denna gången, men vad spelar det för roll egentligen? Jag skriver för mig själv när jag känner att jag vill och behöver. Just nu behöver jag skriva, vilket kanske även innebär att jag vill...det är lite oklart. Just nu är det oklart vad jag vill med något här i livet. Eller; jag vill ha ett jobb jag trivs med och jag vill må bra med mig själv och det liv jag lever. Just nu känns det som att jag misslyckas på alla punkter...

jag kom precis till jobbet, har suttit på jobbet och kämpat mot tårarna, mamma ringde när jag gick av tunnelbanan och undrade hur det är, detta resulterade i tårar och andningssvårigheter... Att gråta och må piss var precis vad jag gjorde även förra måndagen då jag kom till jobbet, då ringde jag mr H och förpestade hans tillvaro... men han finns där och han lyssnar, vilket jag uppskattar något oerhört.

Med det sagt så kan vi gå vidare till nästa problem, mitt privatliv. Jag vill så oerhört gärna ha rätt känslor, att det ska fungera med mr H och att jag ska må bra i förhållandet. Som det är nu så vet jag varken ut eller in med vad jag känner. Jag tycker oerhört mycket om honom, men jag är tveksam till huruvida det är rätt känslor, jag tänker att det kanske har gått över till att vi är mer vänner. Vi har pratat om det, vilket resulterat i tårar från båda håll och ett smärre sammanbrott från min sida. Han säger att han vet att han älskar mig och att han vill leva med mig, han menar det, men jag har samtidigt tankar om att han känner sig nöjd med att ha mig, att han vill ha någon osv. Jag vet att han är en person som nöjer sig med saker, sitt jobb t.ex. så varför skulle det inte kunna vara likadant med mig? Jag låter elak nu, det vet jag och jag vill inte vara elak, men jag kan heller inte rå för mina tankar. Jag har mått så oerhört bra med honom, vi har gjort mycket tillsammans och han får mig att känna mig trygg. Han vet hur jag fungerar och han har plockat ihop mig otaliga gånger, han vet saker om mig som jag inte berättat förut. När jag läser den sista meningen där så ser jag hur det låter; han är fantastisk och underbar osv... Det är han! Men frågan är om det är som vän eller som framtida make och far till mina barn osv?

Vårt förhållande påbörjades bara några dagar efter det att mitt föregående förhållande tog slut. Att det gick så fort berodde nog på mycket, men dels så hade vi umgåtts en hel del innan det tog slut med mitt ex (dock hände ingenting) och dels så hade mitt ex vissa problem, vilka mr H inte hade. Rent naturligt sett så umgås man ju mycket i början av förhållandet, så gjorde även vi. Efter några månader var min tid som student över och jag behövde byta lägenhet eftersom jag bodde i en studentlägenhet. I och med detta kom frågan om att flytta ihop upp, inte helt oväntat så tyckte vi båda att det var en bra idé varpå han flyttade in hos mig (han blev av med sin lägenhet innan jag blev av med min) och någon månad senare flyttade vi in i en ny, gemensam lägenhet, mindre än ett halvår in i förhållandet. Under den här tiden planerade vi även in en resa till USA för att hälsa på hans bror, vilket han aldrig hade gjort tidigare. november samma år så åkte vi alltså på vår första långa resa, vilket var jättekul såklart. Vi avverkade Vegas, LA, SF och NY. Sedan kom februari och vår ettårsdag, vilket vi firade med en resa till Dublin vilket självklart också var jättemysigt. Sommaren kom och vi hade lite semester, under vilken vi tog en tripp till södra Sverige och även en snabbis till Tyskland för att inhandla vin osv. Innan sommaren bokade vi även in en resa till Thailand över nyår (2010/2011) för att gå på hans brors bröllop. Självklart var även denna resa jättehärlig. Nu pratar vi om att åka till Afrika och åka på safari till nästa sommar. Allt det här låter ju underbart, eller hur...? Det är det, vi har gjort massor av roligt och mysigt tillsammans, vi har massor av härliga minnen och nya spännande planer. Men det är lite där en del av problemet ligger tror jag; vi planerar hela tiden nya saker, men vi lever inte så mycket i nuet. Vi stannar inte upp och faktiskt är och tar en dag i taget och känner efter osv, vi gör nya planer som avlöser varandra. Sommaren som har varit nu har varit en av de värsta någonsin, jag har mått piss helt enkelt. Jag vet inte var jag vill, han vet hur jag tänker vilket gör att han mår dåligt. Hela sommaren har jag gått runt och funderat och haft konstant ont i magen och varit grining och otrevlig, dessutom har vädret lämnat en hel del att önska. Just nu känner jag mig väldigt elak mot honom, som utsätter honom för det här. Men jag orkar inte tänka på andras känslor nu heller, jag behöver fokusera på vad jag vill, vilket är svårt eftersom jag nästan alltid tänker på andra före mig själv. Jag vill så oerhört gärna säga att jag älskar honom, men jag vet inte om jag gör det. Jag vill säga det och se hur det känns, men jag vet att om jag säger det så kommer han tro att jag bestämt mig, och om det inte känns bra kommer jag såra honom ännu mer...

Jag skulle vilja ha en omstartknapp på mitt liv just nu, men det finns ju ingen (eller gör det?). Jag skulle även kunna nöja mig med att åka tillbaka i tiden till i våras och försöka jobba därifrån, jag vill bara inte vara här och nu med mina tankar och en förstörd sommar. Hur mycket ska man kämpa, hur mycket ska man BEHÖVA kämpa när man är där vi är? Vi har inga barn, vi är inte gifta osv... vi bor tillsammans, det fungerar bra, vårt liv tillsammans fungerar bra och vi har i princip bara gemensamma vänner nu... Allt det är värt mycket... jag trivs jättebra med min ring, jag tycker verkligen om den. Men någonstans mitt i det här vet jag att det som spelar roll är hur jag känner om OSS, vad JAG VILL med mitt liv osv...

Jag känner mig så vilsen och så ensamt. Jag trivs inte med mitt jobb, jag har trasslat till mitt privatliv och jag har i princip inga vänner kvar där jag bor; alla har flyttat. Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra?

Oj...

jag har sagt det förut, säger det igen och kommer med största sannolikhet upprepa det igen; jag måste bli bättre på att uppdatera! Idag är det precis 5 månader sedan jag skrev mitt förra inlägg, en jämn och fin siffra visserligen...

Nåja, sommaren kom och den gick, men väldigt skönt var det att få betalt för att vara ledig och njuta av sol och bad :) Och hösten, den har också snart passerat, om en vecka är det första advent och strax därefter går vi in i december och därmed den första officiella vintermånaden. Visserligen så snöar det ute nu :) Mysigt värre om det bara vill ligga kvar och inte töa bort och bli till slask. Slask = blöta fötter, jag hatar det, att gå runt och vara blöt och kall om fötterna kan raskt förstöra mitt humör, tyvärr...

Men, det har ju faktiskt hänt en hel del sedan sist. Först och främst så har jag och mr H förlovat oss! Datumet blev 101010 vilket, om man läser ut det binärt, blir 42 vilket i sin tur, enligt "liftarens guide till galaxen", är svaret på allt. Känns tryggt med det datumet :) Vi har även tittat runt lite på hus, inte så att vi ska köpa något nu, om vi inte hittar drömhuset, men vi vill se vad som finns, vad det kostar och få en bild av vad vi vill ha...

Kort sagt så kan man säga att jag trivs väldigt bra med mitt privatliv för tillfället. Jag älskar min karl, jag trivs i Eskilstuna, jag har mina vänner och så vidare. Dock så är det väl lite sämre med det arbetsdelen av livet, jag vet verkligen inte vad jag vill, om jag vill vara kvar eller inte. Det känns som att jag verkligen inte har det brinnande intresset för ämnet som man skulle önska när man forskar. Men samtidigt så innebär ju tjänsten att jag har en trygghet i två år framöver, vilket inte är helt fel. Dock så är det rätt tråkigt att pendla för något som man inte trivs med, särskilt som det kostar över 3000 varje månad. Jag måste iaf bli bättre på det här med självdiciplin. Tyvärr blir det alltför ofta att jag tar ledigt då jag eg ska arbeta hemifrån, vilket inte alls är bra. Jag är heller inte så engagerad när jag är på jobbet. Jag fortsätter att intala mig att det blir bättre när jag kommer in i ämnet, problemet är ju att jag inte anstränger mig för att göra det. Något måste göras, jag ger det lite tid till, men sen måste ett beslut tas... förhoppningsvis har jag lite mer rätsida på saker och ting efter nyår...

...nyår, som för övrigt ska spenderas i Thailand! Mr H's bror, Magnus, ska gifta sig i Bangkok den 30e december, så då ska vi självklart dit, en vecka i Bangkok följt av 2 veckor i Hua Hin blir det. Ska bli så skönt! Jag hoppas bara att det inte är någon större fara med manetfrågan. Just nu så är det ju lite skriverier i tidningarna om flera dödsfall till följd av att folk bränt sig på kubmaneter, men om man ser på frekvensen av de drabbade jämfört med antalet som badar osv så borde det vara rel. säkert, hoppas jag iaf.

Nu är det dags för sängen, förhoppningsvis vaknar jag i morgon pigg och frisk (har varit sjuk i en vecka). Det vore även trevligt att vara smal och lycklig med allt, men om jag inte gått upp alltför mkt av mitt osunda leverne nu när jag varit sjuk och inte kunnat träna och dessutom varit väldigt slarvig med maten så är jag mer än nöjd. Dock så väger jag nu mindre än jag gjort på soppor osv, så det går åt rätt håll iaf :)

Mot mörkare tider...

dramatiskt låter det, men det är ju faktiskt sant, i dag är det sommarsolståndet, alltså den ljusaste dagen på året och följdaktligen så blir det mörkare. Men ännu är det långt kvar på sommaren med (förhoppningsvis) en massa sol och bad. Jag och sambon har nu äntligen fått koll på våra semesterplaner och i helgen bokade vi boenden, så nu är det bara att börja nedräkningen :) Om två veckor (den5/7) åker vi till Halmstad där vi bor på hotell i två nätter, sedan åker vi vidare till Helsingborg där vi ska bo på vandrarhem (dock med badrum på rummet) i 3 nätter. Ska bli så härligt att åka iväg tillsammans, njuta av livet, sola, bada och bara vara. Vi tänkte även passa på att ta en tur till Tyskland för att fylla på vårt (redan överfulla) förråd med alkohol. Men det är mest menat som en kul grej och en upplevelse. Vi kommer hem igen den 10/7 och dagen efter beger jag mig mot Kumla och Ullared med Madde, så det blir inte så mycket till avkoppling när vi kommit hem. Dessutom har älsklingen fortf. semester då, så det är ju en stor miss i planeringen iom att han har så kort semester. Men bokat är bokat, vi kunde ju inte vänta så mkt längre med att boka boende i ullared eftersom stugorna nästan var slut.

Helgen som gått har varit alldeles underbart lugn och avkopplande. Jag arbetade hemifr i fredags så passade på att åka till Hackvad i torsdags eftersom mr H ändå arbetade och skull iväg till jobbet på fredagen. Hemma hos föräldrarna passade vi på att fixa min pyspunka, det var en skruv i däcket men den är borttagen och hålet lagat, så nu läcker det inte ut nära 1 kg på en dag längre, skönt! Jag och mamma var även ute och red i fredags. Hon hjälper en tjej med ridning av en halvblods/connemara korsning och där finns även en islandshäst. Så mamma red islänning och jag den stora. Tror inte att min kära mor var alltför förtjust i att rida den lilla saken, men jag erbjöd mig att vi kunde byta och hon tyckte att jag är ju ännu längre, så det vore en dum idé. Kul var det iaf, blev inte någon längre tur, dels har jag inte ridit på länge, dels var det dåligt med bra ridvägar och dels ville inte min lilla mor rida alltför länge på islänningne, men träningsvärken gör sig påmind ändå :)

Helgen innan var vi på kryssning med ett gäng kompisar. 10 pers var vi totalt och en riktigt rolig kryssning blev det. Vi inledde vid 2-tiden med lite bubbel, följt av öl och rödvin. Sedan blev det buffé på båten, betydligt bättre än vanligt och alla gick mätta och belåtna därifrån. Sedan följde lite festande i en hytt, drinkar och dansgolvet. Det var helt ok band som spelades och det dansades både bugg, vals och diverse annat. Det var ett gäng som hade svensexa på båten som bar runt på Pillis, vilekt inte var helt uppskattat av hennes sambo. Senare under kvällen ville (den ofantligt svettige och fula) sångaren att Pillis skulle sjunga med honom (han dök upp med en mikrofon på dansgolvet), otroligt roligt var det iaf:) Kl 4 ville de andra sova, men jag och mr H fortsatte jakten på fest, dock utan framgång, så vi irrade runt i jakt efter en dryckesautomat och även en spelautomat för att kunna växla till oss Euro. Slutligen hittade vi det vi sökte, tog oss till hytten och skulle vila lite. Slutade självklart med att vi somnade och kl halv 10 vaknade jag, på sängen fullt påklädd och sminkad och väldigt irriterad på mig själv. Jag hatar att vakna för att gå och lägga sig på riktigt så att säga. Men, vi vaknade några timmar senare och insåg att vi var oförskämt pigga... precis så som det ska vara.

Helgen som kommer nu är det ju midsommar, och som vanligt fest hemma hos mr H's föräldrar, dock utan deras närvaro. Tyvärr verkar det som att vi inte blir så många på festen i år, men det blir nog kul iaf :)

I övrigt...varenda helg i juli är uppbokad och jag inväntar längtansfullt min första betalda sommarledighet..