En tur med bergochdalbanan?

Nästan en vecka sedan sist, uppdateringsfrekvensen närmar sig sakta men säkert en nivå som känns mer normal. Sedan sist har jag bla hunnit med en dag fylld med möten på nya jobbet, detta ägde rum igår och jag hann med inte mindre än fem möten, ett av dessa med en av mina kusiner som är tillförordnad miljöchef. Jag har inte träffat henne på flera år, så det var riktigt trevligt att se henne och prata lite strunt (och jobb). Träffade även på två bekanta ansikten från min tid på MdH samt en gammal klasskamrat från Gymnasietiden. Nu känner jag ju inte hela företaget (än), men även de övriga personerna jag träffat och pratat med var riktigt trevliga, stämningen verkar vara väldigt bra och lagom skämtsam. Jag  tror att jag kommer trivas väldigt bra med människorna där och med arbetet i stort! Att de dessutom har bra förmåner, bland annat har vi tillgång till gym och jacuzzi, gör ju inte saken sämre...

Men, jag har ju även ett privatliv! För att göra en lång historia något kortare så kan jag helt enkelt konstatera att Henrik bestämt sig för att satsa på oss och att F helt enkelt måste acceptera det som de ska fortsätta vara vänner. Jag hoppas verkligen att F kommer tänka om och inse att ingen blir lyckligare av att även jag och Henrik ska må dåligt. Om/när det sker återstår dock att se. Jag är så galet glad över att han tagit det beslutet och så lättad över att inte behöva oroa mig över att han ska ångra sig! Självklart är situationen fortfarande jobbig, men nu kan vi fokusera på att stötta varandra på ett annat sätt, vilket underlättar något enormt.
Jag för min del har, efter några dagar, fått svar på det meddelande jag skickade till F, där jag undrade hur det var med honom och där jag skrev att jag är ledsen över att jag sårat honom och bad honom höra av sig. Svaret jag nu fick gick i princip ut på att jag har gått emellan två vänner, något jag sagt att jag aldrig skulle göra. Att jag måste hata honom eftersom jag gjort som jag gjort och att jag minsann inte ska tro att mr H tar så lätt på det som han säger att han gör. Han ifrågasätter även hur jag kan göra så mot mr H, någon som jag älskat och planerat en framtid med, och någon som aldrig gjort annat än att älska och ta hand om mig. Som slutkläm lade han till att det jag gjort är i samma klass som det idioten gjorde mot mig och att jag inte ska höra av mig om jag inte går tillbaka till att vara den gamla Lotta som bryr sig om andra... Det är just slutklämmen som upprör, han liknar mig vid den person som behandlat mig värst, den enda personen som jag ärligt kan säga att jag hatar och som jag aldrig någonsin vill se igen, av anledningen att jag inte vill veta vad jag då skulle göra mot honom. Nu vet inte F vad han gjort och varför jag kallar honom för idioten, det tänker jag heller inte skriva här.
Jag ställer mig även väldigt frågande till sista delen. Ja, jag prioriterar mig själv, det betyder inte att jag inte bryr mig, för det gör jag. Jag mår dåligt över att folk, i det här fallet F, mår dåligt över mitt agerande, men alternativet är att jag ska må dåligt, lika dåligt som jag mått under våren och som stundvis dragit ner mig totalt. Det är inte värt det. Och helt ärligt, vem skulle bli lycklig över att jag och Henrik delar på oss och mår dåligt på varsitt håll istället för att må bra tillsammans? Bara för att man inte sätter sig själv längst ner på prioritetslistan betyder det inte att man inte bryr sig om andra. Jag har spenderat största delen av mitt liv med att vända ut och in på mig själv för att göra folk nöjda. Det räcker, jag kommer alltid bry mig om andra, särskilt mina vänner och min familj, men det räknas tydligen inte.