Nytt jobb och allmän ångest

Sist jag skrev här var för över ett år sedan och sedan dess är det mycket som har hänt. Vi kan börja med jobbfrågan; Projektet jag arbetade inom på KTH fick slut på pengar och inga ytterligare anslag beviljades, så därför fick jag gå efter att jag hade avlagt licentiatexamen, vilket jag gjorde sista november förra året. Anställningen varade tom den 11/1 i år (2013) och därefter blev jag alltså arbetssökande. För att slänga ut en liten krok, men även för att på något sätt berätta att jag insett att KTH var fel väg att gå, så mailade jag den professor på Örebro Universitet som jag var i kontakt med under 2010 och som erbjöd mig den doktorandtjänst som jag sedan tackade nej till. Responsen var förvånansvärt positiv; han berättade att de hade tänkt på mig och undrat hur det gått och han ville även att vi skulle boka in ett möte för att se om det fanns någon möjlighet för ett samarbete oss emellan. Sagt och gjort, ett möte blev till ett flertal möten och fler och fler personer och instanser blandades in. Summa summarum är att jag sedan 1/9 är projektanställd som forskare på Sakab utanför Kumla och just nu är processen i full gång för att jag ska bli inskriven som industridoktorand på Örebro Universitet. Jag fick alltså en andra chans på Universitetet och det ser ut som att jag kommer få min doktorsexamen trots allt. Det blir en krokig väg, och inte alls som jag hade tänkt från början, men jag är oerhört glad och lättad över att jag slipper KTH och framförallt att jag inte behöver samarbeta med min fd handledare, som jag inte alls kom överens med. Nuvarande handledare och övriga inblandade har jag fått en betydligt bättre kontakt med, så jag ser verkligen fram emot det kommande samarbetet. Jag skriver kommande eftersom jag ännu inte är antagen, men även eftersom jag just nu sitter hemifrån och arbetar. Anledningen är framförallt att det är mycket teori och research som ska göras i startskedet och det är då skönt att slippa köra 10 mil enkel resa för att göra det, dessutom har jag ännu inte fått något kontor på Universitetet.

Eftersom jag kommer från Örebrotrakterna och jag inte längre är tillsammans med mr H kan man tycka att det logiska vore att jag helt enkelt flyttar dit. Det vore det, om det inte vore det för faktum att jag träffat en person som jag tror, och hoppas, är den som jag kommer dela mitt liv med. För att komplicera till det hela (för varför göra det enkelt?) är denne någon en av mr H's vänner, och även han heter då Henrik. Vi har träffats ett tag, men jag berättade först i fredags för mr H att jag och Henrik är tillsammans, vilket han tog förvånansvärt bra, något jag självklart är oerhört glad och lättad över. Vad som däremot lägger ett stort moln över det hela är en av de andra kompisarna i gänget, F. Han och Henrik är bästa vänner sedan 30 år tillbaka och dessvärre hade han och jag en flirt i somras. Vi sågs i en månad ungefär och sedan kom jag fram till att det inte fungerade. Han blev självklart ledsen, men kom över det hela och har varit tydlig med att han inte har några känslor kvar för mig. Han har tom varit övertydlig med det, vilket gjort att jag inte litat helt på att det är så det ligger till, något som då bekräftades med råge igår, då vi berättade för F att vi tycker om varandra mer än som kompisar. Visst, det blev inte sagt på det bästa sättet, varken jag eller Henrik visste hur vi skulle säga det och då F sa "fram med det då", blev min respons att helt enkelt säga "jag är kär i din kompis", och så var karusellen igång. Han blev ledsen och otroligt sårad, något som man självklart får förstå. Han sa att jag var hans livs kärlek och att Henrik har slängt alla år av vänskap dem emellan i sjön iom att han visste hur han kände. Vilket han gjorde, till en viss del, att det var så mycket känslor visste dock ingen av oss. Kontentan är att F mår piss och är övertygad om att vi gör allt det här för att såra honom, att vi vill köra över honom och att Henrik borde kunnat tänka lite längre och valt någon annan om han nu var så f*tt-k*t. Dessvärre handlar det ju inte enbart om att vi är attraherade av varandra, känslorna går djupare än så. Fredrik drog därifrån, vi försökte få honom att stanna och prata, men det ville han inte (förståeligt), och efter några försök var vi tvungna att släppa iväg honom. Henrik mår piss eftersom han är livrädd för att han faktiskt har förlorat sin bäste vän, även om han självklart hoppas och lever på chansen att han kommer tänka om när han fått smälta det hela. Till saken hör att F har misstänkt det här en tid, och han trodde (enligt honom själv) att han skulle kunna ta det, men tydligen så var det jobbigare än han trodde att få det bekräftat. Jag mår självklart också dåligt över det hela, men självklart mår Henrik sämre, det är ju han som förlorat sin vän, även om det förhoppningsvis inte blir fullt så allvarligt i längden. Det är han som i slutänden får gå med tanken att han valt mig framför F och därför han som får våndas med tanken om han valde rätt. Det här är mina tolkningar av hans tankar, inget som han själv sagt, men varför skulle det vara på något annat sätt? Både han och jag har svårt att greppa magnituden av det hela, vilka konsekvenserna är/kommer bli. Jag börjar inse att om F inte tänker om har vi ett otroligt stort skuldberg att arbeta oss över, det är inte en liten sak att försöka gottgöra för 30 års förlorad vänskap. Jag älskar honom och jag försöker på alla sätt jag kan visa att jag finns där, utan att vara för klängig och på-ig. Det är trotts allt jag som är anledningen till att han mår som han gör, och jag förstår om det inte är det lättaste att ta emot tröst och närhet av mig just av den anledningen. Men jag är förvirrad, jag är livrädd; Han sluter sig totalt, igår satt han och stirrade rakt ut i luften i över en timme, jag frågade om han vill ha min närhet, men han vill bara ha lite, även det tror jag eg är mer än han ville öht. Jag vet inte hur jag ska agera när jag inte kan visa omsorg och omtanke på det sätt jag är van vid; genom närhet och genom att prata och lyssna. Jag accepterar att han inte fungerar som mig, jag är många gånger även tacksam för det, och jag vet att jag kommer lära mig hur han fungerar och hur jag bäst kan hjälpa honom när han mår dåligt. Men jag har inte lärt mig det än, det här är första gången jag sett honom må riktigt dåligt, och han säger själv att gårdagen var den värsta i hans liv.

Hur ska jag räcka till? Hur ska jag någonsin räcka till? Jag har sagt att jag kommer plocka upp bitarna, att vi har varandra genom det här och att han inte är ensam, men jag inser först nu att det är just det han är, oavsett hur mycket jag vill och försöker finnas där så måste jag ge honom utrymme, och han måste bearbeta det på sitt sätt.

Varför skulle det bli så här? Just nu känns det verkligen som att jag inte gör annat än förstör. Jag ångrar mig inte, jag är oerhört glad över att jag träffat honom, men varför i hela fridens namn skulle jag först vara på F?!?! Just nu försöker jag stålsätta mig för att inte skicka en massa meddelanden under dagen till Henrik där jag berättar att jag tycker om honom, att jag finns där osv. Det vet han redan och jag tror att han behöver lite distans... det känns som att jag har tvingat honom till beslutet att berätta, att det är jag som är orsaken till att han mår som han mår. Det var en totalt ohållbar situation den som var och det här var enda utvägen (om man inte räknar med alternativet att vi skulle sluta ses då...), men timingen är fruktansvärt dålig, men när är den å andra sidan bra för sådana här saker? F hade knappast blivit mindre sårad längre fram... Jag kan bara hoppas att deras vänskap i slutänden överlever det här.