Redan dags igen?

Så här tätt har det väl aldrig varit mellan inläggen här, men det blir lite ojämn frekvens när behovet av att skriva av sig är det som styr. Sitter nu med dagens första kopp kaffe, något som hade varit skrattretande för bara några månader sedan, men tydligen så åkte även jag dit till sist. Det är ju dock inte mitt kaffedrickande jag känner ett behov av att skriva om...

...utan, inte helt oväntat kanske, det som hänt de senaste dagarna och allt runt det. Jag har alltid sett mig själv som en person som är bra på att trösta, bra på att lyssna och bra på att bara finnas där. Jag inser nu att jag nog inte är fullt så fantastisk på de punkterna, iaf inte då ledsamheten och sorgen inte tar uttryck på det sätt jag är van vid. Jag vill så gärna finnas där för Henrik, jag vill att han ska kunna komma till mig när han mår dåligt och jag vill att han ska känna sig trygg i att jag finns där för honom. I måndags kväll var vi båda deppiga, jag grät och han tröstade mig, totalt omvänt, men även jag reagerar ju på det som hänt, även om det kanske inte är helt ok att han ska vara den som tröstar, tyvärr så är jag en känslomänniska på både gott och ont. I går försökte jag istället vara som vanligt, tänkte att det kanske är skönt för honom att inte bara tänkte på det jobbiga, utan få en liten tillflykt till något som iaf är lite normalt. Dessvärre gick det lite långt, kaffe, vin och nervositeten i situationen gjorde att jag istället lät som en glappkäftad papegoja. Självklart toppade jag det hela med lite mer gråt frampå kvällskvisten, vilket resulterade i att Henrik, än en gång, fick trösta. Yey, way to go there Lotta....

Jag VET att bara för att jag tycker att man ska vara öppen och tillåta sig att vara ledsen och gråta så är det inte det som är rätt sätt för alla att hantera sorg. Det är mitt sätt, men inte på något vis allmängiltigt, dock så är det något jag måste pränta in lite bättre... Jag måste helt enkelt acceptera att Henrik inte är som jag på den punkten och att jag inte kan pracka på honom en massa kramar och närhet som han inte vill ha och som antagligen bara gör det hela värre. För, let's face it, vore det inte för mig så skulle den här situationen inte ha uppstått. Det är väl egentligen ytterligare en faktor som gör det så otroligt mycket svårare för mig att hålla distansen fast jag vet att jag borde göra det. Jag har otroligt dåligt samvete för att allt blivit som det blivit, för att jag från första början inledde det här förhållandet och för att jag skulle få en massa känslor och för att jag propsade på att vi skulle berätta. Jag har mått så otroligt dåligt över att hålla det hemligt, men att se Henrik må som han gör och inte kunna hjälpa honom, det är om inte värre, så iaf nära inpå. Jag är totalt livrädd för att han ska klandra mig för det som hänt. Självklart har jag en hel del ansvar över det hela, men vi var trots allt båda överens om att situationen var ohållbar och att vi skulle berätta. Med det sagt så kan jag på sätt och vis ändå förstå om han gör just det. I mina ögon sett kan det här gå på två sätt; antingen så kommer vi ur det gemensamt och är starkare, just för att vi gått igenom det, eller så sätter det sig som en kil mellan oss och driver oss isär. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att det är det andra alternativet som kommer bli utgången. Jag hoppas även att jag kommer kunna vara det stöd som Henrik så väl behöver nu, och jag hoppas vid Gud att jag inte bränt mina broar genom att vara allt annat än det stöd han behövt än så länge.

Det har varit något av ett mantra i min familj genom åren att ingen ska behöva vara ensam när man är ledsen. De två senaste kvällarna har han valt mitt sällskap framför att vara själv, något som jag är oerhört glad över. Jag får på det viset lite närhet när vi sover och jag vet att han inte sitter ensam hemma och är ledsen, mindre nobelt är att jag på det viset också slipper oroa mig över att han sitter och blir alltför bitter på mig och det jag orsakat. Helt osjälvisk kan jag inte vara, hur gärna jag än skulle vilja, jag har hittat den person jag vill leva med och jag vill inte riskera att förlora honom, så enkelt är det. Det är helt klart inte det smartaste valet av partner, inte från någon av våra sidor, men jag älskar honom.