En tur med bergochdalbanan?

Nästan en vecka sedan sist, uppdateringsfrekvensen närmar sig sakta men säkert en nivå som känns mer normal. Sedan sist har jag bla hunnit med en dag fylld med möten på nya jobbet, detta ägde rum igår och jag hann med inte mindre än fem möten, ett av dessa med en av mina kusiner som är tillförordnad miljöchef. Jag har inte träffat henne på flera år, så det var riktigt trevligt att se henne och prata lite strunt (och jobb). Träffade även på två bekanta ansikten från min tid på MdH samt en gammal klasskamrat från Gymnasietiden. Nu känner jag ju inte hela företaget (än), men även de övriga personerna jag träffat och pratat med var riktigt trevliga, stämningen verkar vara väldigt bra och lagom skämtsam. Jag  tror att jag kommer trivas väldigt bra med människorna där och med arbetet i stort! Att de dessutom har bra förmåner, bland annat har vi tillgång till gym och jacuzzi, gör ju inte saken sämre...

Men, jag har ju även ett privatliv! För att göra en lång historia något kortare så kan jag helt enkelt konstatera att Henrik bestämt sig för att satsa på oss och att F helt enkelt måste acceptera det som de ska fortsätta vara vänner. Jag hoppas verkligen att F kommer tänka om och inse att ingen blir lyckligare av att även jag och Henrik ska må dåligt. Om/när det sker återstår dock att se. Jag är så galet glad över att han tagit det beslutet och så lättad över att inte behöva oroa mig över att han ska ångra sig! Självklart är situationen fortfarande jobbig, men nu kan vi fokusera på att stötta varandra på ett annat sätt, vilket underlättar något enormt.
Jag för min del har, efter några dagar, fått svar på det meddelande jag skickade till F, där jag undrade hur det var med honom och där jag skrev att jag är ledsen över att jag sårat honom och bad honom höra av sig. Svaret jag nu fick gick i princip ut på att jag har gått emellan två vänner, något jag sagt att jag aldrig skulle göra. Att jag måste hata honom eftersom jag gjort som jag gjort och att jag minsann inte ska tro att mr H tar så lätt på det som han säger att han gör. Han ifrågasätter även hur jag kan göra så mot mr H, någon som jag älskat och planerat en framtid med, och någon som aldrig gjort annat än att älska och ta hand om mig. Som slutkläm lade han till att det jag gjort är i samma klass som det idioten gjorde mot mig och att jag inte ska höra av mig om jag inte går tillbaka till att vara den gamla Lotta som bryr sig om andra... Det är just slutklämmen som upprör, han liknar mig vid den person som behandlat mig värst, den enda personen som jag ärligt kan säga att jag hatar och som jag aldrig någonsin vill se igen, av anledningen att jag inte vill veta vad jag då skulle göra mot honom. Nu vet inte F vad han gjort och varför jag kallar honom för idioten, det tänker jag heller inte skriva här.
Jag ställer mig även väldigt frågande till sista delen. Ja, jag prioriterar mig själv, det betyder inte att jag inte bryr mig, för det gör jag. Jag mår dåligt över att folk, i det här fallet F, mår dåligt över mitt agerande, men alternativet är att jag ska må dåligt, lika dåligt som jag mått under våren och som stundvis dragit ner mig totalt. Det är inte värt det. Och helt ärligt, vem skulle bli lycklig över att jag och Henrik delar på oss och mår dåligt på varsitt håll istället för att må bra tillsammans? Bara för att man inte sätter sig själv längst ner på prioritetslistan betyder det inte att man inte bryr sig om andra. Jag har spenderat största delen av mitt liv med att vända ut och in på mig själv för att göra folk nöjda. Det räcker, jag kommer alltid bry mig om andra, särskilt mina vänner och min familj, men det räknas tydligen inte.

Redan dags igen?

Så här tätt har det väl aldrig varit mellan inläggen här, men det blir lite ojämn frekvens när behovet av att skriva av sig är det som styr. Sitter nu med dagens första kopp kaffe, något som hade varit skrattretande för bara några månader sedan, men tydligen så åkte även jag dit till sist. Det är ju dock inte mitt kaffedrickande jag känner ett behov av att skriva om...

...utan, inte helt oväntat kanske, det som hänt de senaste dagarna och allt runt det. Jag har alltid sett mig själv som en person som är bra på att trösta, bra på att lyssna och bra på att bara finnas där. Jag inser nu att jag nog inte är fullt så fantastisk på de punkterna, iaf inte då ledsamheten och sorgen inte tar uttryck på det sätt jag är van vid. Jag vill så gärna finnas där för Henrik, jag vill att han ska kunna komma till mig när han mår dåligt och jag vill att han ska känna sig trygg i att jag finns där för honom. I måndags kväll var vi båda deppiga, jag grät och han tröstade mig, totalt omvänt, men även jag reagerar ju på det som hänt, även om det kanske inte är helt ok att han ska vara den som tröstar, tyvärr så är jag en känslomänniska på både gott och ont. I går försökte jag istället vara som vanligt, tänkte att det kanske är skönt för honom att inte bara tänkte på det jobbiga, utan få en liten tillflykt till något som iaf är lite normalt. Dessvärre gick det lite långt, kaffe, vin och nervositeten i situationen gjorde att jag istället lät som en glappkäftad papegoja. Självklart toppade jag det hela med lite mer gråt frampå kvällskvisten, vilket resulterade i att Henrik, än en gång, fick trösta. Yey, way to go there Lotta....

Jag VET att bara för att jag tycker att man ska vara öppen och tillåta sig att vara ledsen och gråta så är det inte det som är rätt sätt för alla att hantera sorg. Det är mitt sätt, men inte på något vis allmängiltigt, dock så är det något jag måste pränta in lite bättre... Jag måste helt enkelt acceptera att Henrik inte är som jag på den punkten och att jag inte kan pracka på honom en massa kramar och närhet som han inte vill ha och som antagligen bara gör det hela värre. För, let's face it, vore det inte för mig så skulle den här situationen inte ha uppstått. Det är väl egentligen ytterligare en faktor som gör det så otroligt mycket svårare för mig att hålla distansen fast jag vet att jag borde göra det. Jag har otroligt dåligt samvete för att allt blivit som det blivit, för att jag från första början inledde det här förhållandet och för att jag skulle få en massa känslor och för att jag propsade på att vi skulle berätta. Jag har mått så otroligt dåligt över att hålla det hemligt, men att se Henrik må som han gör och inte kunna hjälpa honom, det är om inte värre, så iaf nära inpå. Jag är totalt livrädd för att han ska klandra mig för det som hänt. Självklart har jag en hel del ansvar över det hela, men vi var trots allt båda överens om att situationen var ohållbar och att vi skulle berätta. Med det sagt så kan jag på sätt och vis ändå förstå om han gör just det. I mina ögon sett kan det här gå på två sätt; antingen så kommer vi ur det gemensamt och är starkare, just för att vi gått igenom det, eller så sätter det sig som en kil mellan oss och driver oss isär. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att det är det andra alternativet som kommer bli utgången. Jag hoppas även att jag kommer kunna vara det stöd som Henrik så väl behöver nu, och jag hoppas vid Gud att jag inte bränt mina broar genom att vara allt annat än det stöd han behövt än så länge.

Det har varit något av ett mantra i min familj genom åren att ingen ska behöva vara ensam när man är ledsen. De två senaste kvällarna har han valt mitt sällskap framför att vara själv, något som jag är oerhört glad över. Jag får på det viset lite närhet när vi sover och jag vet att han inte sitter ensam hemma och är ledsen, mindre nobelt är att jag på det viset också slipper oroa mig över att han sitter och blir alltför bitter på mig och det jag orsakat. Helt osjälvisk kan jag inte vara, hur gärna jag än skulle vilja, jag har hittat den person jag vill leva med och jag vill inte riskera att förlora honom, så enkelt är det. Det är helt klart inte det smartaste valet av partner, inte från någon av våra sidor, men jag älskar honom.

Nytt jobb och allmän ångest

Sist jag skrev här var för över ett år sedan och sedan dess är det mycket som har hänt. Vi kan börja med jobbfrågan; Projektet jag arbetade inom på KTH fick slut på pengar och inga ytterligare anslag beviljades, så därför fick jag gå efter att jag hade avlagt licentiatexamen, vilket jag gjorde sista november förra året. Anställningen varade tom den 11/1 i år (2013) och därefter blev jag alltså arbetssökande. För att slänga ut en liten krok, men även för att på något sätt berätta att jag insett att KTH var fel väg att gå, så mailade jag den professor på Örebro Universitet som jag var i kontakt med under 2010 och som erbjöd mig den doktorandtjänst som jag sedan tackade nej till. Responsen var förvånansvärt positiv; han berättade att de hade tänkt på mig och undrat hur det gått och han ville även att vi skulle boka in ett möte för att se om det fanns någon möjlighet för ett samarbete oss emellan. Sagt och gjort, ett möte blev till ett flertal möten och fler och fler personer och instanser blandades in. Summa summarum är att jag sedan 1/9 är projektanställd som forskare på Sakab utanför Kumla och just nu är processen i full gång för att jag ska bli inskriven som industridoktorand på Örebro Universitet. Jag fick alltså en andra chans på Universitetet och det ser ut som att jag kommer få min doktorsexamen trots allt. Det blir en krokig väg, och inte alls som jag hade tänkt från början, men jag är oerhört glad och lättad över att jag slipper KTH och framförallt att jag inte behöver samarbeta med min fd handledare, som jag inte alls kom överens med. Nuvarande handledare och övriga inblandade har jag fått en betydligt bättre kontakt med, så jag ser verkligen fram emot det kommande samarbetet. Jag skriver kommande eftersom jag ännu inte är antagen, men även eftersom jag just nu sitter hemifrån och arbetar. Anledningen är framförallt att det är mycket teori och research som ska göras i startskedet och det är då skönt att slippa köra 10 mil enkel resa för att göra det, dessutom har jag ännu inte fått något kontor på Universitetet.

Eftersom jag kommer från Örebrotrakterna och jag inte längre är tillsammans med mr H kan man tycka att det logiska vore att jag helt enkelt flyttar dit. Det vore det, om det inte vore det för faktum att jag träffat en person som jag tror, och hoppas, är den som jag kommer dela mitt liv med. För att komplicera till det hela (för varför göra det enkelt?) är denne någon en av mr H's vänner, och även han heter då Henrik. Vi har träffats ett tag, men jag berättade först i fredags för mr H att jag och Henrik är tillsammans, vilket han tog förvånansvärt bra, något jag självklart är oerhört glad och lättad över. Vad som däremot lägger ett stort moln över det hela är en av de andra kompisarna i gänget, F. Han och Henrik är bästa vänner sedan 30 år tillbaka och dessvärre hade han och jag en flirt i somras. Vi sågs i en månad ungefär och sedan kom jag fram till att det inte fungerade. Han blev självklart ledsen, men kom över det hela och har varit tydlig med att han inte har några känslor kvar för mig. Han har tom varit övertydlig med det, vilket gjort att jag inte litat helt på att det är så det ligger till, något som då bekräftades med råge igår, då vi berättade för F att vi tycker om varandra mer än som kompisar. Visst, det blev inte sagt på det bästa sättet, varken jag eller Henrik visste hur vi skulle säga det och då F sa "fram med det då", blev min respons att helt enkelt säga "jag är kär i din kompis", och så var karusellen igång. Han blev ledsen och otroligt sårad, något som man självklart får förstå. Han sa att jag var hans livs kärlek och att Henrik har slängt alla år av vänskap dem emellan i sjön iom att han visste hur han kände. Vilket han gjorde, till en viss del, att det var så mycket känslor visste dock ingen av oss. Kontentan är att F mår piss och är övertygad om att vi gör allt det här för att såra honom, att vi vill köra över honom och att Henrik borde kunnat tänka lite längre och valt någon annan om han nu var så f*tt-k*t. Dessvärre handlar det ju inte enbart om att vi är attraherade av varandra, känslorna går djupare än så. Fredrik drog därifrån, vi försökte få honom att stanna och prata, men det ville han inte (förståeligt), och efter några försök var vi tvungna att släppa iväg honom. Henrik mår piss eftersom han är livrädd för att han faktiskt har förlorat sin bäste vän, även om han självklart hoppas och lever på chansen att han kommer tänka om när han fått smälta det hela. Till saken hör att F har misstänkt det här en tid, och han trodde (enligt honom själv) att han skulle kunna ta det, men tydligen så var det jobbigare än han trodde att få det bekräftat. Jag mår självklart också dåligt över det hela, men självklart mår Henrik sämre, det är ju han som förlorat sin vän, även om det förhoppningsvis inte blir fullt så allvarligt i längden. Det är han som i slutänden får gå med tanken att han valt mig framför F och därför han som får våndas med tanken om han valde rätt. Det här är mina tolkningar av hans tankar, inget som han själv sagt, men varför skulle det vara på något annat sätt? Både han och jag har svårt att greppa magnituden av det hela, vilka konsekvenserna är/kommer bli. Jag börjar inse att om F inte tänker om har vi ett otroligt stort skuldberg att arbeta oss över, det är inte en liten sak att försöka gottgöra för 30 års förlorad vänskap. Jag älskar honom och jag försöker på alla sätt jag kan visa att jag finns där, utan att vara för klängig och på-ig. Det är trotts allt jag som är anledningen till att han mår som han gör, och jag förstår om det inte är det lättaste att ta emot tröst och närhet av mig just av den anledningen. Men jag är förvirrad, jag är livrädd; Han sluter sig totalt, igår satt han och stirrade rakt ut i luften i över en timme, jag frågade om han vill ha min närhet, men han vill bara ha lite, även det tror jag eg är mer än han ville öht. Jag vet inte hur jag ska agera när jag inte kan visa omsorg och omtanke på det sätt jag är van vid; genom närhet och genom att prata och lyssna. Jag accepterar att han inte fungerar som mig, jag är många gånger även tacksam för det, och jag vet att jag kommer lära mig hur han fungerar och hur jag bäst kan hjälpa honom när han mår dåligt. Men jag har inte lärt mig det än, det här är första gången jag sett honom må riktigt dåligt, och han säger själv att gårdagen var den värsta i hans liv.

Hur ska jag räcka till? Hur ska jag någonsin räcka till? Jag har sagt att jag kommer plocka upp bitarna, att vi har varandra genom det här och att han inte är ensam, men jag inser först nu att det är just det han är, oavsett hur mycket jag vill och försöker finnas där så måste jag ge honom utrymme, och han måste bearbeta det på sitt sätt.

Varför skulle det bli så här? Just nu känns det verkligen som att jag inte gör annat än förstör. Jag ångrar mig inte, jag är oerhört glad över att jag träffat honom, men varför i hela fridens namn skulle jag först vara på F?!?! Just nu försöker jag stålsätta mig för att inte skicka en massa meddelanden under dagen till Henrik där jag berättar att jag tycker om honom, att jag finns där osv. Det vet han redan och jag tror att han behöver lite distans... det känns som att jag har tvingat honom till beslutet att berätta, att det är jag som är orsaken till att han mår som han mår. Det var en totalt ohållbar situation den som var och det här var enda utvägen (om man inte räknar med alternativet att vi skulle sluta ses då...), men timingen är fruktansvärt dålig, men när är den å andra sidan bra för sådana här saker? F hade knappast blivit mindre sårad längre fram... Jag kan bara hoppas att deras vänskap i slutänden överlever det här.