Hjälp

Länge sen sist även denna gången, men vad spelar det för roll egentligen? Jag skriver för mig själv när jag känner att jag vill och behöver. Just nu behöver jag skriva, vilket kanske även innebär att jag vill...det är lite oklart. Just nu är det oklart vad jag vill med något här i livet. Eller; jag vill ha ett jobb jag trivs med och jag vill må bra med mig själv och det liv jag lever. Just nu känns det som att jag misslyckas på alla punkter...

jag kom precis till jobbet, har suttit på jobbet och kämpat mot tårarna, mamma ringde när jag gick av tunnelbanan och undrade hur det är, detta resulterade i tårar och andningssvårigheter... Att gråta och må piss var precis vad jag gjorde även förra måndagen då jag kom till jobbet, då ringde jag mr H och förpestade hans tillvaro... men han finns där och han lyssnar, vilket jag uppskattar något oerhört.

Med det sagt så kan vi gå vidare till nästa problem, mitt privatliv. Jag vill så oerhört gärna ha rätt känslor, att det ska fungera med mr H och att jag ska må bra i förhållandet. Som det är nu så vet jag varken ut eller in med vad jag känner. Jag tycker oerhört mycket om honom, men jag är tveksam till huruvida det är rätt känslor, jag tänker att det kanske har gått över till att vi är mer vänner. Vi har pratat om det, vilket resulterat i tårar från båda håll och ett smärre sammanbrott från min sida. Han säger att han vet att han älskar mig och att han vill leva med mig, han menar det, men jag har samtidigt tankar om att han känner sig nöjd med att ha mig, att han vill ha någon osv. Jag vet att han är en person som nöjer sig med saker, sitt jobb t.ex. så varför skulle det inte kunna vara likadant med mig? Jag låter elak nu, det vet jag och jag vill inte vara elak, men jag kan heller inte rå för mina tankar. Jag har mått så oerhört bra med honom, vi har gjort mycket tillsammans och han får mig att känna mig trygg. Han vet hur jag fungerar och han har plockat ihop mig otaliga gånger, han vet saker om mig som jag inte berättat förut. När jag läser den sista meningen där så ser jag hur det låter; han är fantastisk och underbar osv... Det är han! Men frågan är om det är som vän eller som framtida make och far till mina barn osv?

Vårt förhållande påbörjades bara några dagar efter det att mitt föregående förhållande tog slut. Att det gick så fort berodde nog på mycket, men dels så hade vi umgåtts en hel del innan det tog slut med mitt ex (dock hände ingenting) och dels så hade mitt ex vissa problem, vilka mr H inte hade. Rent naturligt sett så umgås man ju mycket i början av förhållandet, så gjorde även vi. Efter några månader var min tid som student över och jag behövde byta lägenhet eftersom jag bodde i en studentlägenhet. I och med detta kom frågan om att flytta ihop upp, inte helt oväntat så tyckte vi båda att det var en bra idé varpå han flyttade in hos mig (han blev av med sin lägenhet innan jag blev av med min) och någon månad senare flyttade vi in i en ny, gemensam lägenhet, mindre än ett halvår in i förhållandet. Under den här tiden planerade vi även in en resa till USA för att hälsa på hans bror, vilket han aldrig hade gjort tidigare. november samma år så åkte vi alltså på vår första långa resa, vilket var jättekul såklart. Vi avverkade Vegas, LA, SF och NY. Sedan kom februari och vår ettårsdag, vilket vi firade med en resa till Dublin vilket självklart också var jättemysigt. Sommaren kom och vi hade lite semester, under vilken vi tog en tripp till södra Sverige och även en snabbis till Tyskland för att inhandla vin osv. Innan sommaren bokade vi även in en resa till Thailand över nyår (2010/2011) för att gå på hans brors bröllop. Självklart var även denna resa jättehärlig. Nu pratar vi om att åka till Afrika och åka på safari till nästa sommar. Allt det här låter ju underbart, eller hur...? Det är det, vi har gjort massor av roligt och mysigt tillsammans, vi har massor av härliga minnen och nya spännande planer. Men det är lite där en del av problemet ligger tror jag; vi planerar hela tiden nya saker, men vi lever inte så mycket i nuet. Vi stannar inte upp och faktiskt är och tar en dag i taget och känner efter osv, vi gör nya planer som avlöser varandra. Sommaren som har varit nu har varit en av de värsta någonsin, jag har mått piss helt enkelt. Jag vet inte var jag vill, han vet hur jag tänker vilket gör att han mår dåligt. Hela sommaren har jag gått runt och funderat och haft konstant ont i magen och varit grining och otrevlig, dessutom har vädret lämnat en hel del att önska. Just nu känner jag mig väldigt elak mot honom, som utsätter honom för det här. Men jag orkar inte tänka på andras känslor nu heller, jag behöver fokusera på vad jag vill, vilket är svårt eftersom jag nästan alltid tänker på andra före mig själv. Jag vill så oerhört gärna säga att jag älskar honom, men jag vet inte om jag gör det. Jag vill säga det och se hur det känns, men jag vet att om jag säger det så kommer han tro att jag bestämt mig, och om det inte känns bra kommer jag såra honom ännu mer...

Jag skulle vilja ha en omstartknapp på mitt liv just nu, men det finns ju ingen (eller gör det?). Jag skulle även kunna nöja mig med att åka tillbaka i tiden till i våras och försöka jobba därifrån, jag vill bara inte vara här och nu med mina tankar och en förstörd sommar. Hur mycket ska man kämpa, hur mycket ska man BEHÖVA kämpa när man är där vi är? Vi har inga barn, vi är inte gifta osv... vi bor tillsammans, det fungerar bra, vårt liv tillsammans fungerar bra och vi har i princip bara gemensamma vänner nu... Allt det är värt mycket... jag trivs jättebra med min ring, jag tycker verkligen om den. Men någonstans mitt i det här vet jag att det som spelar roll är hur jag känner om OSS, vad JAG VILL med mitt liv osv...

Jag känner mig så vilsen och så ensamt. Jag trivs inte med mitt jobb, jag har trasslat till mitt privatliv och jag har i princip inga vänner kvar där jag bor; alla har flyttat. Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra?